Det var nog det här med ögonen.

Försöker hela tiden komma på varför det aldrig går, försöker tänka ut vad som saknas. Och förut idag, när jag gick i universitetskorridorer kom jag på det. De isblåa ögonen som sänder knivskarpa blickar, som laser ur bäcksvarta knapphål. Sen kan allt annat spela mindre roll. Det är nog bara personer med såna magnifika ögon som kan krossa min värld, eller mitt hjärta, beroende på definition. Allt handlar bara om definitioner, lappade hjärtan, och ögon som inte ska tro att de kan komma efter flera år och vara så underbara, och tro att jag kommer att falla, för jag vet att jag kommer att falla. The first cut is the deepest, men det andra fallet gör ondare, so I've heard.