Vi får lära oss att bara barn och dårar talar sanning.

Hon frågar vart jag växer på träd, säger att du aldrig kommer hitta någon snyggare, undrar om vi är kära. Jag undrar lite hur en kvinna som hon kan veta allt, allt som vi inte vet. Vi sitter där och tvingas se in tillbaka på det som fortfarande är lite trasigt, lite skevt, undra för oss själva vart det gick fel, men vara för rädda och fega för att säga det rakt ut. Istället kommer det hummanden och ord som liksom svävar lite fritt i luften, lösryckta, som inte riktigt kan svara men som fungerar som svar ändå. Ibland blir det bara inte så. Vi sitter där och får våran relation utdragen av någon som inte ens vet vad vi heter, hade vi tagit upp vad som hänt mellan oss om det inte vore för henne. Kanske såg hon rakt igenom oss? Såg att något var fel där vi satt på parkbänken, såg att allt inte var som det borde ha varit.  Innan hon går pekar hon på dig och säger "du kommer aldrig hitta någon snyggare än hon här", sen vänder hon sig och viskar till mig "det kommer du, men han kommer inte att vara snällare." Sen går hon, och där sitter vi. Vi försöker skratta bort det hela, men det är obekvämt, det blir liksom lite stelt, sen skiljs vi åt.