Nu stinker Morrisey rök, men det gör mig inte så mycket.

Sitter och lyssnar på Håkan, tänker lite på fredagen som kommer, men lite mer på fredagen som var. Jag vet att man inte ska be om ursäkt för sakerna man aldrig gör, men just då ramlade jag ju så långt ner, även om allt jag faktiskt gjorde var att sitta nära och lyssna till ditt skratt, nudda din sko med min, känna ditt hår mot min kind när jag viskade något i ditt öra, och kanske höll jag kvar min hand någon sekund för länge på din skjorta. Jag sparar på dig, lägger alla minnen i en liten ask långt inne i mig,  dit ingen når, och du förblir onårbar, för ingen kan fånga dig. Och jag kan liksom inte formulera mig, och jag vet inte om du märkte hur min puls ökade när jag pratade med dig, kanske märkte alla andra runt omkring hur jag tittade på dig. Det enda jag vet är att jag ser fram emot fredag.