Sågar och fäller mig själv, undrar hur jag ska kunna klara mig själv när ensamheten tar över.

Tänker för mycket på det som varit, det som kommer att hända, men ingenting på det som sker. Tänker på pojkar som kommit, med hjärtan så stora att bröstkorgen inte räcker till, med ögon så gröna, med tandställningsrälsar, som sedan gått. Alla vet vi ju att ingenting varar för evigt. Så varför ha en tro på något som ändå inte håller, samtidigt som det inte verkar finns något annat att tro på. Är förvirrad, försöker se inåt för att kunna se utåt, men måste se utåt för att kunna se inåt. Letar efter något men har inte kommit underfund med vad.