När jag blir äldre kommer jag tänka tillbaka på åkrar och himmel, men jag är inte där än.

Du är som jag och det är inte bra. Alldeles för lätt om foten, tänker jag att så länge medvetenheten finns med i bilden så gör det inget, att det är jag som har kontrollen. Jag låtsas att jag står utanför och ser in, analyserar beteendet fast jag egentligen står mitt i, en bit bort från alla andra. Kanske är det en försvarsmekanism att tänka bort, att tänka längre, att försöka se till de sociala konstruktionerna istället för att försöka förstå varför man själv inte följer dem. En lättnad/besvikelse när jag senare kommer på mig själv att stå och svänga på kroppen i en gungade människomassa till låtar om nitroglycerin.