Vill kunna lura mig själv att livet är som ett niotillfem blogginlägg. Men det är det inte. Sitter uppe på nätterna i det gamla flickrummet och skriver om min alldagliga medelklassuppväxt. Har ohälsosamma tankar på dagarna. Vem har inte det. Försöker fungera. Det känns svårt. Jag överanalyserar allt. Vill inte vara en del av något. Har ett jobb att gå upp till på morgonen. Även om jag kanske inte får jobba.
Kapitulerar när det kommer till känslorna, vill inte att någon ska röra mig, inte så. För det är totalt jävla meningslöst. Blir oroad över en kram. Det är snällt, men det hjälper inte. Jag kan träffas, om jag vet att det inte kommer leda någon vart, är rädd för att jag ska leda iväg det på ett spår åt fel håll. Därför svarar jag inte på dina sms. Därför kommer jag inte över när du ber mig göra det. Därför tvekar jag innan jag sätter mig i bilen med dig.
Och jag önskar det kunde vara sådär vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar