Ett något rörigt inlägg om känslor; känslan av att vilja bryta sig ut, känslan av att vilja stå utanför systemet. Men också känslan av att det handlar om leenden och inte om ytligheter. Ett sådant inlägg presenteras nedan:

Ibland vill jag bara gömma mig, rymma iväg och aldrig återvända, kanske gör jag det själv, kanske tar jag någon med mig. Bort till urskogen, bort från alla konstruktioner och apparater. Där man skulle kunna hitta frihet på riktigt. Att komma bort från ALLT. Men världen funkar inte så. Och jag börjar bli gammal/tråkig nog att inse det, jag vill inte, jag blir ledsen arg frustrerad, tänker att saker jag gör ändå inte gör någon skillnad. Jag vill vara styrd av impulser samtidigt som jag är rädd för att de ska ta över. (Och just det, jag ogillar liberalism, bara för att understryka.)

Kindben och gubbskor blir oväsentligt om man ser gentemot trevlighet och leenden.Jag vill bara känna något, utan att det känns konstlat eller genomtänkt. Och då spelar inget annat någon roll. Även om jag önskar att det hade gjort det, för jag faller för ofta, för lätt och aldrig tillräckligt djupt.