Du är som jag och det är inte bra, men vi kommer säkert ha en rolig resa i rasande takt rakt ner.

Jag är ganska förvirrad, konfunderad och ganska glad att något ser ut att hända, och händer är ju så svårmålade, jag har inte missat bussen och det är slask på marken. Snö, slask, is. Kär, olycklig, olyckligt kär. Flera koppar kaffe senare kan jag inte somna, allt jag tänker på är framtiden. Hur det är som ett schackspel, fast inte som det i Twin Peaks. Det är betydligt svårare, och man har ingen aning vad som händer om man tar ett steg, ett steg närmre, två steg bakåt, eller ett åt sidan?  (Tänkte att jag skulle skriva, blev mest ordbajs, ska läsa böcker, återkommer kanske.)