När man tror man kommit över någon.

Man bestämmer ett datum, lite som Alva i Madicken, när hon säger att hon bara ska vara kär tills på tisdagen, sen ska hon bli förståndig igen. Jag bestämmer att jag bara ska vara olycklig till söndagen. Min morfar sa alltid att det var dumt att gråta över pojkar. Och så många gånger som jag gråtit över honom var han knappast värd fler. Det började med en bild, ett lyckligt par i fotoautomat, man ser förälskelsen, han pussar henne på halsen, jag hade tyckt det var himla fint. Om det inte varit för att flickan på bilden inte var jag. Det var en annan. En annan och pojken som jag hade berättat rymdhemligheter i parker för, han som luktat på mitt hår på det där sättet bara några veckor tidigare. Han förstår inte min ilska, min känsla av förolämpning, förminskning. Att han just där och då hade sönder något som han aldrig skulle kunna laga. Jag säger åt han att glömma, tar bort honom från allt. Mobilen, datorn, tankarna. Veckorna går. Tänker att jag glömt. Att  jag överlevde. Så möts jag av tre ord på skärmen "In a relationship", och jag kastas tillbaka. Gråten väller upp och jag biter mig hårt hårt i läppen. Fan.