"för världen är för liten för sådana som du..."

Jag vet att jag borde sova nu. Men jag är inte trött. Det känn som att allt låter så mycket klumpigare när man får ner det i ord, än vad det låter när man säger det högt för sig själv. Känner mig smått patetiskt. Imorgon ska jag till frisören, jag har redan förberett mig mentalt för att prata i evigheter om ingenting med en person jag inte känner och som jag inte vet något om, men som efter imorgon kommer veta läskigt mycket saker om mig. Varför är det så svårt, det här med andra människor, jag vet nästan att det inte bara är jag som tycker så, att vi borde vara fler där ute, fast samtidigt så önskar jag att det inte var så, att det bara var jag som inte kan förstå mig på människor. Och jag är fullt frisk.Vad deppigt det blev, jag ska vara glad. Positiv. Från och med nu, från och med första inlägget ska jag hädanefter försöka se allt från den ljusa sidan, även det mörka. Och jag lovar mig också att försöka bli bättre i sociala sammanhang, internetförtroende, pff, släng dig i väggen. Borde börja träna också men det känns som att det är lite för mycket att önska.

"... och för hästar och kungar, och sådana som du."