Kärlek blev det fast, efter ganska många ögonkast.

Lyssnar på söndagspop typ Ludwig Bell. Jag ska vara duktig framöver. Jag ska söka in till universitet nu, snart, bara jag bestämt mig vad jag ska läsa. Solen lyser i alla fall ute, och det ger hopp och en föraning om fräknar på kinderna. Och snart är resan till Paris i maj bokad.




Och du frågar om jag förlåter dig, klart jag gör, utan dig du vet jag dör.

För det skulle ju va dans, dans, dans.

Om några timmar snör jag på mig Docsen för att dansa till senaste poppen.

Ibland skriver jag ner saker som jag tycker kan vara fina att minnas, här är några från sommaren 2010

·         När mina grannar ville hjälpa till att sätta upp mitt tält på Festivalen

·         När jag hade missat sista bussen hem, regnet öste ner och jag gick hand i hand hem till en pojke,

·         När killen skrev att han tyckte jag verkade vara en märklig person, på ett positivt sätt,

·         När pojken med de gröna skorna försiktigt höll om mig under en spelning,

·         När jag var jättetrött och bara ville åka hem, och jag såg pojkens gröna väska bland allt folk, och allt plötsligt kändes allt så himla bra igen,

·         När den unga mannen frågade vet du vad du är, och jag gissade på jobbig var på han skrev, du är vacker,

·         När jag frågade; du ringer väl, och han svarade; varje dag, även om vi båda visste att det inte var sant och att det mest kändes lite fånigt,

·         När vi låg i en säng tidigt på morgonen första sommarlovsdagen och han munpruttar på min axel så jag skrattar till,

·         När en pojke kom och hälsade på mig i några dagar, och vi hade vår egen  festival nere vid sjön med musik från färgglada hörlurar samtidigt som solen gick ner,

·         När en pojke skulle åka hem, regnet öste ner, och vi kysste varandra för sista gången båda iklädda dyngsura basketkängor på en busstation,

·         När vi åker båt hem sent på kvällen och allt känns lite som en film och han som kör båten ber om en kram,

·         När en kille i sjömansskjorta ler mot mig i publiken innan konserten, och när samma kille sen vinkar till mig och ler dagen efter

and I would not know what a broken heart felt like

Jag önskar jag kunde svara. Men jag är ett litet bräckligt hjärta, och jag klarar det inte.  Jag klarar inte att svara för att senare bli glömd. Därför väljer jag att inte svara. Inte än på ett tag. Jag vill inte att du glömmer mig. Jag vill liksom inte förstöra framtiden, inte med ord. Jag vill kunna fortsätta drömma mig bort i alla bilder jag skapat av dig, och tänka att det fortfarande kunde vara möjligt. Jag vill inte förlora dig. Inte med ord.

Med fluffhår, sextiotalsljus, håkan bild, mjukaste tishan och en sjuårings tapetval.

du är det finaste jag vet, och ibland gör jag dumma saker, som att lägga till dig som vän.

Världens finaste? Jens Lekman. ( Alla kategorier)

Idag var dagen då allt gick så rätt tills...

Jag fick tillbaka mitt matteprov som hade gått mycket bättre än jag vågade hoppas på. Jag hade inställd lektion och kunde åka hem och kika i loppisar. Jag hittade bland annat första Smiths albumet i min fars vinylsamling. Skomakaren sa att han kunde laga min (min mammas) handväska (som ser ut som en gammal läkarväska) för en billig peng. Jag hittade filtar och kuddar att pynta sängen med.  Allt var bra tills jag kom att tänka på den fina personen, och jag började kolla runt på hans bilder, efter några timmar sa min mor åt mig att gå och göra något vettigt, det gjorde jag inte. Hur kan man fasta så i ett par ögon på en skärm?

hej jag heter Ellen och jag är en hopplös romantiker som tror att det finns hopp i alla fall.

Det finns två filmer som förändrat hur jag ser på saker i livet,  eller mer som fått mig att tänka till hur jag skulle vilja se på saker, för att kunna agera därefter. Den första är Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain. Jag har sett den ett högt antal gånger, och sen första gången jag såg den har jag velat se livet lite som hon gör. Se livet lite mer som hon gör. En gång fick jag för mig att jag skulle börja samla på okända människors foton, men jag fick bara ihop det till ett, en ung man som låg intryckt i ovansidan av min kompis skåp, jag såg en äldre kvinna ligga på en stolpe vid bussen en regnig dag också, men jag vågade aldrig ta med henne hem.
Den andra filmen är Everything is Poetry Baby som jag ramlade över på youtube, och sedan dess har jag sett även den ett otalt många gånger. Dagen efter jag sett den hamnade jag bredvid en gullig kille med blond synthlugg och grön fjällrävenjacka på bussen, jag tänkte stoppa ner en lapp i hans västra ficka där det stod "Everything is poetry baby", men jag vågade inte riktigt så jag tog fram mitt block och skrev det synligt på en tom sida så att han kunde läsa över axeln istället.
Slutsats, jag vill hjälpa andra människor, göra dem lite gladare, få dem att känna att någon tänker på dem i en tid då ingen tror att någon tänker på dem. Jag vill lägga märket till de små sakerna, som hur vacker stjärnhimlen ter sig klockan halv sju en vintrig måndagsmorgon, hur skönt det är att krypa ner i en renbäddad säng, eller att mannagrynsgröt som det blivit ett täcke på när den fått svalna lite för länge kan vara bland det godaste som finns. Jag har börjat men det är en livstid kvar.

ibland önskar jag att jag kunde stå ut med att leva i total ensamhet

och jag borde inte inta alkohol och umgås med vackra pojkar, för efteråt så betyder det ju ingenting, och jag får ångest. speciellt när pojkarna i fråga är i komplicerade relationer med andra och helt enkelt lite för fina. det är då jag önskar att jag kunde leva i min bubbla utanför alla sociala relationer. facebook kommer bli mitt fördärv.