Det går snabbare än vad man tror brevvägen mellan en svensk småstad och Paris.

Det riktiga avståndet är betydligt längre, avståndet mellan människor betydligt mer komplicerat och invecklat och normer och förväntningar blir oerhört påtagliga. Även om de för det mesta infinner sig i mitt huvud.

Hoppas på något.

Söker jobb, vet inte vad jag vill, blir nervös över ingenting. Ändrar, skickar, tänker skit samma. Tänker att det kanske inte är skit samma, att det kanske är viktigt på riktigt, att jag inte är tillräckligt seriös. Hittar på, hittar av. Solen värmer mina kjolbeklädda ben, jag hostar till och äter blåbär. Tänker att det är lite fint med våren, att jag borde skaffa snygga skor som matchar med kläderna, som matchar med livet. Drömmer drömmar om Göteborg, sol, bigarråer, pojkarmar och allsköns klyschor. Läser om sånt som är utan att vara, lyssnar på Göteborgspop och bestämmer mig för att vara positiv. För det är min vår, och jag  har hoppats och tror fortfarande på något.

Snart är alla hjärtans dag, och jag känner att jag inte vill vara med. Kan man inte obemärkt gå från måndag till onsdag?

Nu tänker jag mest på bitterfittor, knutna nävar och knapplösa knull.

I helgen var jag i S, fuldansade till "kalla mig"och "you can call me Al", drack G&T och alldeles för mycket öl, toaköade i säkert en timme, åkte pendeltåg, sjöng på "spottar aldrig ut" och "Bad girls", kände mig vuxen, kände mig ovuxen, fick hål i ena docsen, gick från en köttmarknad till en annan, blev en del av den, hånglade upp killar i sotarmössa och killar utan, killar som såg ut att vara tjugofyra och killar som såg ut att vara fjorton, blåste tuggummibubblor, frös om benen, kände mig ful för att sen känna mig snygg, ramlade i sängar som jag aldrig kommer ramla i igen, gick längst götgatan åtta på morgonen, tappade bort mig för att sen hitta mig igen.

Tänker att det är lite sorgligt (men fint), det här med att växa upp.

När feministteorier, bussresor, och människor i kånken ryggsäckar fyller dagarna,

Då fundera jag på om jag inte ska ta och färga håret lite mörkare, och klippa det lite kortare. Idag har jag suttit på universitetsbiblioteket och läst nästan hela dagen ( läste inte ens boken med bebisar i som jag borde läsa), hade sällskap av skäggig man i ugglering, trevligt.

Just nu sitter jag och lyssnar på Kate Nash, drömmer om någon som förstår och gömmer mig i stickat.

fast mest läser jag om feminism, dricker espresso och får dålig hy i takt med hösten.

Right where your shoulder meets your neck, is where I had all my dreams.

Lyssnar på Säkert! på engelska, och ser ut lite som Annika Norlin, check!

Vad hände med blandband?

Längtar lite tills på tisdag då jag har föreläsning. Testade precis att fläta håret och nåla upp flätorna så att det blir en sån där krans på huvudet, och jag är så glad för att det gick. Imorgon ska jag till biblioteket och fördjupa mig i feminism.

Saker som är fina med hösten:

det luktar av regn och äpplen utomhus
skolan börjar, även om den bara är två dagar i veckan
man träffar en massa nya fina människor
man kan gå runt i stickad tröja
man har tid till att läsa en massa böcker
och man kan dricka hur mycket te som helst

If you ever need a stranger

Imorgon börjar jag vid universitetet så idag passade jag på att göra nyttiga grejer som man kan behöva göra innan. Ladda pengar på bankkort, gå förbi biblioteket och låna kurslitteratur osv. Och när jag gick runt där vid lunchtid så slog tanken mig, det var bara en massa ensamma pensionärer som fyllde gatorna, tidningsrummet i biblioteket och gången för bakingredienser i affären. Småpratar lite med några damer i kassakön inne på banken, och hjälper en kvinna att hitta vaniljsocker.  Tänker på Leo Gursky i Kärlekns Historia av Nicole Krauss, och hur han gör saker bara för att folk ska veta att han existerar. Blir så ledsen när jag tänker på alla ensamma människor.
I tvåan på gymnasiet gick jag varje fredagseftermiddag runt fyra hem till en dam som bodde ensam i en stor lägenhet. Det var en del i ett skolprojekt, men det kändes inte så. Vi brukade sitta och prata över en frukt vid köksbordet, läsa tidningen, prata om då och nu. Fast egentligen sa vi inte så mycket, men vi behövde inte säga så mycket. Hon sa alltid att hon skulle sätta på kaffe till jag kom förbi nästa gång, att dörren alltid stod öppen, och en gång när hon hade varit och firat grannen som fyllt år, hade hon skyndat hem långt tidigare än nödvändigt för att vänta min ankomst. Och det var då, de gångerna jag kände hur mycket det lilla jag gjorde faktiskt betydde för den här människan. Hur hon varje vecka satt och väntade på fredagen.
 Så kom den dagen som inte fick komma, ingen kom och öppnade dörren när jag ringde på. Jag tror att jag grät, jag minns inte, jag fick svårt att andas, det kunde inte vara sant, förtvivlat ringde jag till kvinnan som hade hand om mötena. Telefonsvarare, var vänlig tala in ett meddelande efter tonen. Hon har semester.
När hon väl ringer upp berättar hon att allt är över, annonsen hade redan figurerat i tidningen. Hon beklagar inte ens utan frågar bara om jag vill ha en ny person att besöka, "nej tack" säger jag och lägger på.
Nu har det gått två år, och jag fundera på om jag inte borde börja med besök igen. För när jag tänker efter så är det så fint att lyssna på historier och känna sig behövd.  

Om en man

Idag såg jag en man, det var i matbutiken, inget märkvärdigt.
Så till den grad att han köpte fem-sex små toblerone och expressen.
Jag tänkte "vem köper expressen?" och "varför så många?".
På vägen ut genom dörrarna  hade jag redan kommit på en hel drös potentiella svar till frågorna som att;

Han tycker om att rätta fel i och sitter hemma med en röd penna,
Han var hemligt kär i Linda Skugge som ung och köper tidningen av gammal vana, 
Han är spion och tänkte att han måste ha en tidning med ögonhål i,
Han äter en en toblerone varje eftermiddag klockan fem på bussen från jobbet,
Hans flickvän är gravid och känner att hon måste ha toblerone - men vid för mycket blir det motsatt effekt,
Han håller på och bygger en borg av trekantskartongerna, 

och så fortsatte tankarna tills jag var hemma.

Tankar från Popaganda - om att bli sur

Människorna på scenen spelar,
Människorna framför scenen ropar "en gång till",
Människan snett bakom skriker "sug min kuk",
Människan i mitt huvud vänder sig om och väser "jag spottar aldrig ut min snus"

Poplugg, politik och popaganda!

Klippte luggen idag, lite tjockare och lite kortare blev den, blev ganska sugen på att göra en lol från This is England, men är ganska glad att jag inte gjorde det såhär i efterhand.
Gick med i ung vänster nu i dagarna.
Taggar popaganda till tusen, mest debaser slussen och You say france & I whistle, blir väldigt ledsen om jag inte kommer in.

The state that I am in är dysfunktionellt.

Pallade ett äppelkart idag, mest för att jag hade min systers jacka på mig, den är lång och har stora fickor, perfekta palla äpplen fickor. Jag vet att jag borde fördjupa mig i psykologi nu de närmsta dagarna, men hjärnan orkar inte med Freuds sjuka teorier och Amerikanska föreställningar om livet som får mitt liv att framstå som fel. Blir sen ledsen när jag inser att jag ändå håller i en ordutbajsad International Edition, hade nog inte orkat se åt den riktiga boken ens.

I'll wear you on my arm like a brand new scar.// Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl.

Saknar Paris lite.

Oh when we were seventeen our lives was like a film. Things get more complicated when your older.

Nästa vecka kommer batterierna till min fina Minolta och då blir det riktiga bilder, som i och för sig inte kommer komma hit men ändå. Idag har jag cyklat runt i min mors gamla kjol och topp som hon hade på min systers dop någon gång på åttiotalet. Målade naglarna också, den röda färgen gjorde sig inte så bra i bild dock. Ikväll blir det kanske fest hemma hos någon, får se. Och just det, jag kom in på genus, lycklig tjej.

Bryter ihop över ansökningar, ändringar och ämnen som ska tentas av.

Bröllop och beehive.

Hon går genom tavlan och ut ur bilden

När saker man förträngt plötsligt flyter upp till ytan igen, som små bubblor i mineralvatten.  Saker, som att bli knuffad nedför tjockmattan på idrotten under hela havet stormar, du visste att det var med flit, kan se leendet bakom dig. Eller den gången då ni åkte på klassresa i sexan, den minns du väl. För den skulle ju bli minnesvärd, hela sexan åker iväg och gör något kul tillsammans i slutet på terminen.  Det är i alla fall sådant du vill minnas men du kan inte riktigt mana fram minnena, kanske var det för länge sen, eller så var det din medvetenhet redan innan som gjorde att det fungerade.  Men nu kan du minnas, minnas hur ilsken, rädd och hopplös du kände dig, hur du föraktade lärarna och deras fåniga kommentarer. Som att du, ni, inte skulle kunna se igenom deras planer. Ja men efter några dagar har de säkert blivit jättebra kompisar, då är de inte längre mobbare och mobboffer.  Att de ens ville tro på det själva. Förövrigt gillar jag inte termen mobbing och alla som kommer utav den men det finns nog inget bättre ord är jag rädd. 

Fast det värsta var inte orden bakom ryggen, de spydiga kommentarerna som lätt regnade ner över dagarna, eller när man inte blev framsläppt genom korridoren eller på annat sätt öppet förödmjukad. 

 Det värsta var tystnaden.