They say I'm too young to say I'm trough with love.

När jag fortfarande läste matte var jag en av dem som först tittade i facit och sen försökte komma på en rimlig lösning till svaret på frågan. Inte tvärt om, så som man skulle göra. Det gick oftast inget bättre, jag var värdelös på att hitta lösningarna oavsett hur jag vände och vred och bläddrade i boken. Till sist gav jag upp.

Har nu kommit på att det inte funkar i det riktiga livet heller. Det där med att kolla i facit innan. Det spelar ingen roll att man har samma musiksmak, eller älskar samma böcker, för det blir ändå aldrig rätt i slutändan. Hur bra det än ser ut i facit, även om den musikala kompatibiliteten visar "super", så säger det egentligen ingenting om svaret man är ute efter, det är Y när man ska hitta X. Helt jävla värdelöst. (Just därför ger jag upp.)

Blickar, tegel, och en önskan om självsäkerhet.

Det regnar lätt mot rutan. Liksom snett, som att det blåser. Stadig vinkel ner mot bussen. Rödljus. Evig ungdom och Doc Martens. En förvirring som tar vid. En förklädd rädsla som går förbi. Du går nedför gatorna  som du äger dom. Men du gör mig svag, jag biter mig i läppen och tittar bort. Önskar att jag aldrig ska få se dig äldre än just såhär, det skulle inte vara rättvist. Kanske är det därför jag tittar bort och tänker på något annat. Går ner under gatan och upp igen på andra sidan. Ser din lugg lång borta. Tänker att inget alls kommer skada dig och att jag måste bort härifrån. Bort så att här blir där. Du förblir stjärna där, för alltid ung.

När man tror man kommit över någon.

Man bestämmer ett datum, lite som Alva i Madicken, när hon säger att hon bara ska vara kär tills på tisdagen, sen ska hon bli förståndig igen. Jag bestämmer att jag bara ska vara olycklig till söndagen. Min morfar sa alltid att det var dumt att gråta över pojkar. Och så många gånger som jag gråtit över honom var han knappast värd fler. Det började med en bild, ett lyckligt par i fotoautomat, man ser förälskelsen, han pussar henne på halsen, jag hade tyckt det var himla fint. Om det inte varit för att flickan på bilden inte var jag. Det var en annan. En annan och pojken som jag hade berättat rymdhemligheter i parker för, han som luktat på mitt hår på det där sättet bara några veckor tidigare. Han förstår inte min ilska, min känsla av förolämpning, förminskning. Att han just där och då hade sönder något som han aldrig skulle kunna laga. Jag säger åt han att glömma, tar bort honom från allt. Mobilen, datorn, tankarna. Veckorna går. Tänker att jag glömt. Att  jag överlevde. Så möts jag av tre ord på skärmen "In a relationship", och jag kastas tillbaka. Gråten väller upp och jag biter mig hårt hårt i läppen. Fan.

Allt det känns tomt nu,de dagar som går är de dagar förlorade.

Gör ingenting om dagarna. Känner mig mest patetisk. Försöker komma på vad just jag är bra på, egenskaper som gör att jag sticker ut. Jag är bra på att orsaka hjärtesorg, få småpanik över saker som egentligen inte spelar någon roll, och dricka öl. Men det är ju ingenting som man skriver till sin eventuella framtida arbetsgivare. Så jag klistrar på mig min bästa Blondinbella- jag-är-ett-varumärke-image, och skriver att jag minsann är sprudlande positivt, älskar att engagera mig, och brinner för en massa saker (som jag egentligen inte alls bryr mig om.) För jag ska visa dem, inte för att jag vill, utan för att jag måste.