Ingen tro på gud, men alla vill nåt mer, än alkohol o strul, än o undvika folk, kvitton vittnar om sena kvällar, och jag önskar att det inte var så.

Distans är vår enda chans. Men just nu tvivlar jag.

Jag fyller kuvert med muminklubbor, memorerar plu-nummer, dricker litervis med saft, säger svaren på frågesporten i bussen högt för mig själv, ett halvt A4 är ett A5, pussar på grodor och lägger sju olika sorters blommor under kudden, fast jag vet att inte hjälper mot ensamhet. Jag grillar sojakorvar och jordgubbar, tycker regnet är vackert, går längst stenstränder, runt runt i en evighet, ringer hem, plockar rosknoppar på väg från butiken, lånar högvis med böcker på biblioteket, känner mig ensam mitt på dansgolv, på ställen där jag inte alls passar in. Går hem  med pojkar för ha någon som håller om mig när jag somnar, önskar att allt var lite närmre, känns lite mer, köper riskakor och skivor för alla mina pengar, tänker att jag borde motionera mer. Nämner inte politik men argumenterar om feminism så fort jag får chansen, badar badkar tills fingrarna skrumpnar, kramar på hundar och hälsar glatt på personer jag inte vet vilka de är, önskar jag hade en kamera så jag kunde fotografera vallmofälten, väntar på besök och längtar efter brev, fösöker vara någon,den jag vill vara, utan att veta vem jag är.

Det skulle vart du.

Är förvirrad. Men jag borde ha förstått det. Det var fint, men hur säger man till någon att det inte räcker. Att man inte räcker till, inte till den personen. För det skulle ju varit du och ingen annan. Jag tror jag börjar förstå det.