Jag tror inte på altruism, men jag tror att tillsammans är man mindre ensam.

Jag behöver någon som behöver mig. Kan man mäta ensamhet?

Nu stinker Morrisey rök, men det gör mig inte så mycket.

Sitter och lyssnar på Håkan, tänker lite på fredagen som kommer, men lite mer på fredagen som var. Jag vet att man inte ska be om ursäkt för sakerna man aldrig gör, men just då ramlade jag ju så långt ner, även om allt jag faktiskt gjorde var att sitta nära och lyssna till ditt skratt, nudda din sko med min, känna ditt hår mot min kind när jag viskade något i ditt öra, och kanske höll jag kvar min hand någon sekund för länge på din skjorta. Jag sparar på dig, lägger alla minnen i en liten ask långt inne i mig,  dit ingen når, och du förblir onårbar, för ingen kan fånga dig. Och jag kan liksom inte formulera mig, och jag vet inte om du märkte hur min puls ökade när jag pratade med dig, kanske märkte alla andra runt omkring hur jag tittade på dig. Det enda jag vet är att jag ser fram emot fredag.

Every little hair knows your name.

Helgen var fin.

Let's pretend we're bunny rabbits

Handklapp och Magnetiska fält, 53mil och super musikalisk kompatibilitet. Men om jag var tråkig och du var ful, så hade vi nog aldrig hamnat här. Har inte kommit fram med någon vettig åsikt vad gäller saken i fråga heller. Tar på mig min kånken, bläddrar lite i Filter, tittar på kurslitteraturen, och låtsas som att inget hänt. Men inuti bubblar en liten, fortfarande liten, vulkan av känslor upp varje gång jag tänker så långt. Vågar inte hoppas, men gör det starkt i smyg, fast jag vet att jag inte borde. Det är bara en fråga om tid.

Ironiska impulser och allt som hände innan jag träffade dig. Du vet vem det är så du skrattar med mig.

Vi kramar varandra intimt med käckt, det räcker för mig det enda jag begär.

Jag ska vakta mina känslor med pitbull bara så du vet.

Sågar och fäller mig själv, undrar hur jag ska kunna klara mig själv när ensamheten tar över.

Tänker för mycket på det som varit, det som kommer att hända, men ingenting på det som sker. Tänker på pojkar som kommit, med hjärtan så stora att bröstkorgen inte räcker till, med ögon så gröna, med tandställningsrälsar, som sedan gått. Alla vet vi ju att ingenting varar för evigt. Så varför ha en tro på något som ändå inte håller, samtidigt som det inte verkar finns något annat att tro på. Är förvirrad, försöker se inåt för att kunna se utåt, men måste se utåt för att kunna se inåt. Letar efter något men har inte kommit underfund med vad.