Jag har lust att svara, det här är inget tillfälle att skämta. Som om du inte var seriös, fast i min tanke så är det jag som inte är det. Absurt. Jag vet hur vi hamnade här, jag vet att det var jag, det är inte som jag skuldbelägger mig själv för det hela. Men det var jag som gjorde att det gjorde ont från början. Den känslomässiga självdestruktiviteten tär på mig. Men krampaktigt håller jag kvar den, trycker dess hand så hårt jag bara kan, för utan den så förlorar jag allt.
Jag funderar på vad jag ska svara, "jaha", "det spelar ändå ingen roll nu" eller bara ett enkelt "tystnad". Kanske en punkt, som ett tecken på tystnad, det säger "ja jag hörde dig men jag tänker inte svara." Istället svarar jag med den verkliga tystnaden, genom att radera siffrorna från displayen en gång till, namnet är borta sen vad som känns som en evighet. Den verkliga tystnaden som kan vara i en evighet.
