Min Nino var aldrig min från början.

Han tillhörde redan en annan.
Och mitt Amelie liv blir nog aldrig detsamma.
Jag har testat men det levde aldrig upp till förväntningarna.
Allt jag tänker på är dig.
Och nyss kom jag att tänka på, att kanske när vi är gamla,
över åttio eller så, kanske sitter vi tillsammans och tänker tillbaka,
jag visar dig allt jag skrivit, en blogg som det hette då,
om oss, mig och dig och hon, och du skulle se, du skulle förstå.

Jag vill bara från kylan in i värmen, ändå är det jag som låser mig ute med flit.

Och jag såg dig springa över skaren. Ibland vill man bara skriva i slask, det hjälper ingen, men det känns lite bättre när man sakta vandrar hemåt i natten.

Ibland känns livet bara sådär övermäktigt, det är då jag behöver någon som tar min hand och drar ner mig till verkligheten. Allt kan ändras på en millisekund, försöker förstå, försöker hitta något att klamra mig fast vid. Min mamma sa till mig att det var farligt att vara en sökare, en viss sorts människa som inte kunde finna ro i tillvaron, hon gav Ted Gärdestad som exempel. Jag blev livrädd, för jag ville ju inte hoppa framför ett tåg,och beslutade mig för att inte bli "en sån". Nu sitter jag, försöker hitta svaren, fast jag inte vill, men vill ändå. Tänker att det nog går över.

Orkar inte med fler intryck, uttryck.

Ord som formas vecklas in för att sen vecklas ut igen.
Hur många gånger behöver någonting upprepas för att det ska bli en vana?
Hur många tankar går det på ett år?
Hur många hjärtan är trasiga men slår ändå?

Du är som jag och det är inte bra, men vi kommer säkert ha en rolig resa i rasande takt rakt ner.

Jag är ganska förvirrad, konfunderad och ganska glad att något ser ut att hända, och händer är ju så svårmålade, jag har inte missat bussen och det är slask på marken. Snö, slask, is. Kär, olycklig, olyckligt kär. Flera koppar kaffe senare kan jag inte somna, allt jag tänker på är framtiden. Hur det är som ett schackspel, fast inte som det i Twin Peaks. Det är betydligt svårare, och man har ingen aning vad som händer om man tar ett steg, ett steg närmre, två steg bakåt, eller ett åt sidan?  (Tänkte att jag skulle skriva, blev mest ordbajs, ska läsa böcker, återkommer kanske.)