Du kan få mig hur lätt som hellst

Är kär i Emil Jensen. Erkänner. Fan då. Fast inte lika mycket som poppojken. Tror jag. Eller som jag kommer vara när jag väl träffar honom. Nu virkas det.

Som om orden inte betyder nånting

minnen av augustihimlen

Det är festival. Alla är där. Alla. En väldig massa av tygkassar med tillhörande indiehjärtan som slår i takt till poptonerna. Det är dans dans dans. och jag ser någon som ler mot mig. Bland alla tygkassar med indihjärtan som slår i takt till poptoner, så hittar ett par mörka ögon mina, och ler. Jag kan inte annat än att le tillbaka, samtidigt som jag tänker på vad otroligt fint allt är just där och då, som att allt går i slow-motion eller är det ultrarapid jag vet inte, och jag dränks i en glädje lika klibbig som fruktsodan jag spillt på mina hörlurar någon vecka tidigare.
Dag två, och de bruna ögonen, eller sjömanspojken, eller "the boy with the arab strap" vinkar till mig och ler, nästan skrattar, från långt där framme,jag vinkar tillbaka, eller om det jag jag som vinkade först, jag minns faktiskt inte riktigt. Det är mörk, och även om det är flera meter bort känns det nära. Vi ses nog aldrig igen, ändå kan jag inte sluta le, kanske av samma anledning som du log från första början. Jag tittar upp och ser stjärnorna. Mina fötter är söndertrampade, min kropp är mosad mellan andras, jag ler och tänker "varför hade jag inte på mig min sjömansklänning?".
På vägen hem lyssnar jag på Håkan, Egentligen är du inte kär i mig, och egentligen är det okej med mig. För visst är det så, att du är minnen av augustihimlen.

mening

jag önskar jag kunde berätta allt för dig. visste du förresten att det finns personer som aldrig kan bli kära, inte helt, de kanske tror att de är det, fast de egentligen bara misstar sig. sånt får man lära sig om man läser psykologi, och det gör jag. ibland känns det som att jag borde skaffa mig en riktigt hobby. jag fyller mina tankar, min tid med dagdrömmar, fina drömmar, om citronfjärilar, bubblande sockerdricka, mjukt grönt gräs, dåligt stämda gitarrer som ger ifrån sig fina melodier, jag drömmer om poppojkar med riktiga popluggar, som klär sig i ränder och tar bilder i motljus med gammaldagsa kameror, drömmar som antagligen inte kommer slå in. någonsin. ändå fortsätter jag bort dit. till färgerna man bara ser på bio. och önskar att allt var så meningsfullt som i böckerna som skrevs för så länge sen.

tror jag är lite kär

Se ovan. I en poppojke som aldrig kommer bli min. Men det gör ingenting för jag tänker bara vara kär tills på tisdag. Då ska jag vara förnuftig igen. Men nu så, ah. Önskar att jag kunde berätta mer om honom nu bara för det. Men jag känner honom inte, jag vet bara att han ler underbart vackert, så vackert att det pirrar lite i magen och man inte kan göra något annat än att fånigt le tillbaka.

Actually Lloyd, I'm not sure I'm ready to be heartbroken.

jag önskar att du inte sa att jag var söt, för det är som kärleken på film, det betyder ingenting.
det spelar ingen roll hur ofta du skriver det, för jag känner mig inte vacker.
varför måste du viska att jag är fin, när jag vet att du inte kommer hålla min hand dagen efter?

ibland önskar jag att du inte såg ut som du gör. eller inte ibland. alldeles för ofta faktiskt.

they made you

saker jag tycker om idag är, saker med moln på, att jag ska till storstan imorgon, my little pony (bandet),spenatpizza.

hittade en sida i min dagbok från januari den såg ut ungefär såhär

jakten på poppojken

det borde den heta. inte orden. för det är det den kommer handla om. hur ofrivilligt jag än tycker det är. och det startar nu. hörde du startskottet? det lät som snöfall, eller som när man försiktigt drar runt fingret runt ett halvfullt vinglas, runt, runt, runt, och det ger ifrån sig ett sådant där härligt tyst ljud, eller som när man sitter ensam i köket med en kopp te och inser att man glömt på köksfläkten för man hör det där lilla surret i bakhuvudet som ett mildt tinnitus ljud.

jag ska sluta drömma om det ljuva livet, snart. när jag hittat det.

klockan är 23.03 och ensamheten kväver mig

jag vill bara ha någon att hålla i handen, viska fina saker i örat på, kanske krama någon gång. hur svårt kan det vara. du vet inte vad du vill. jag vet inte om jag vill, när du inte vet vad du vill. jag är inte promiskuös. jag har bara otur. varje gång.

sprider kärlek på, en gata med för mycket, ensamhet sätt på, hörlurarna, du slipper skrik men vad vet jag, om ensamhet?, så jag hoppar och trampar på ditt hjärta.

jag orkar seriöst inte bry mig, den långsamma kollapsen är på upptakt, snart smäller det, hajen kommer. den äter upp mig inifrån. jag försöker inte tänka på det, men då är någon där och petar igen, och såret blir synligt. jag har försökt att plåstra för det så gott det går, men inte ens Disneys Bambi kan täcka något så trassligt. men jag ska vara glad och otroligt positiv, ropa tjoho i magkittlande nedförsbackar med cykeln. men just som jag gör det, bränner det lite där, där inne någonstans, där inne, dit ingen kan se, att inte du åkte med mig,att du inte höll mig i handen när vi cyklade, att vi inte vinglade fram så där fint som de alltid gör i franska filmer där solen skiner.
jag tror det kan vara för att jag inte träffat dig än. jag hoppas lite på det.

Vad händer sen?

Vart är vi på väg,är det ens vi? Detektivbyrån. Det är det allt handlat om, Detektivbyrån. Ett nytt kapitel påbörjas, ett kapitel där Detektivbyrån inte kommer ha en stor roll.

1.Han såg mig på en konsert med Detektivbyrån. Första gången vi umgicks på riktigt, spenderades på hans golv,drickandes te till ljudet av Wermland.
2.Han kommenterade min Detektivbyrån-tygkasse på en festival. Några veckor senare kysstes vi på mitt rum till ljudet av just det,Detektivbyrån.

jagheterellenochjagbordeinte

1. tänka på dig så ofta som jag gör
2. sitta och göra ingenting
3. önska att du satt bredvid mig och gjorde nånting, vad som hellst.



hur lyckliga kan vi bli?

du kan låna mig igen

Jag sitter i snickarbyxor och gör blandband. Riktiga med kassettband. Jag tänker på dig lite för ofta. jag ska färga håret. Har redan köpt färgen. Känner mig lite stor, samtidigt som jag känner mig otroligt liten. Saknar dig, det låter så fånigt men det är sant. Hur ska jag ta mig igenom hösten? Det kommer krävas stora mängder nyponsoppa.

Det gör lite ont när jag tänker på det, men jag har lovat mig själv att allt kommer att bli bra.