Dom brister tidigare, och tidigare, isarna, fåglarna flyttar längre norrut varje år, dom säger hotet mot klimatet, men jag tar det som ett tecken på att du kommer upp igen, kom hit igen!

när längtan att komma bort blir stor

Sover alldeles för lite. Pluggar alldeles för lite. Skriver upp saker i kalendern alldeles för sällan. Umgås med människor alldeles för sällan. Lever alldeles för lite. Kollapsen är tyst och smygande, men en dag snart kommer vågen och sköljer med sig allt...

vi skulle dansa till Jens Lekman

Om vi skulle gifta oss så skulle vi:
Ha på oss samma kläder som vi hade första gången vi sågs, du i röd träningsoverall-jacka och beigea chinos, jag i den gröna klänningen och svarta strumpbyxor.

Ha en fest med alla våra vänner, fast bara såna vi gillar.

Dansa till antingen Frida Hyvönens Dirty Dancing eller Jens Lekmans Someone To Share My Life With, oavsett så kommer bådera spelas någon gång under kvällen.


Men det kommer aldrig att hända, mer än i fantasin, för du tillhör någon annan och vi har inte haft kontakt på över ett år. Så livet fortsätter, livet där man, river ut Puss annonser från metro på morgonen, dricker kaffe istället för att sova, lyssnar på populärmusik, sparkar i höstlövshögar, plockar ekollon, matar ankor och drömmer sig bort.

Ska vi dansa först?

Åh vill dansa runt till glad popmusik, sån där som gör att det spritter i benen och man bara vill hoppa runt i en mindre evighet, tills det känns som att fötterna ska ramla sönder. Och då dansar man lite till. Vill dansa med glada människor i färglada kläder, och fnissiga leenden på läpparna. Vill dansa. Hmm.

jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals

Just because,

when I said I wanted to be your dog, I really meant it, litterary.
Låtar, och varför de är omtyckta;
Kent- En Timme En Minut, för att det känns som att den aldrig ska ta slut, man blundar och för några sekunder känner man sig trygg, i en värld fylld av hemska ting.
The Magnetic Fields- Underwear, för att det han sjunger är helt sant, det finns inget bättre, och om det fanns så bryr man sig inte.
Vapnet- Skorpan, för att bröderna lejonhjärta är den finaste, finare än nånting annat, eller inte, men otroligt väldans fin.
[Ingenting]- De Svåraste Orden, för att det är en vackrare kärleksförklaring än Kent- Utan Dina Andetag, true story!

fan det betyder ju ingenting

I fredags hördes den näst finaste kommentaren, typ någonsin. "Du ser såhär fransk ut." Överst på listan som finaste kommentar någonsin är, "Du har så fin ansiktsmimik."
Önskar att "Du är söt" kunde varit med på listan, men det går inte. Det är alldeles för använt, det betyder liksom ingenting. Det spelar ingen roll hur mycket personen som säger det, faktiskt menar det, för jag kommer nog aldrig kunna tro på det. Istället för glädje, fylls kroppen av en lättare ångest och man känner för att gömma mig någonstans där ingen kan hitta en. Så snälla säg det inte, för vi vet ju att det inte betyder någonting.

De svåraste orden

Sitter och får rysningar av [ingenting], så underbart fint. De små små orden är svåra ord. Förut önskade jag att jag hade ett eget språk, och du kunde det också. Ingenting vi sa blev någonsin uttjatat eller klyschigt. Bara någon månad senare, efter den tanken, i en gammal tidning, en krönika. Den handlade om precis samma sak. Slutade önska för insikten av hur vanligt,klyschigt och mainstream (om man så vill) det var att faktiskt önska något sådant uppenbarade sig. Ibland känns det som att alla orden redan har används, några gånger för mycket, som om de hade ett visst antal gånger de kunde användas för att sedan förlorar sin innebörd, sin charm. Sånt gör en lite ledsen. För snart kanske mina ord också tar slut, jag har redan några ord som jag använder alldeles för ofta. Kanske är det därför jag inte använder de svåra orden, de små orden, för att kunna använda dem sen, och då verkligen mena dem. Jag sparar på ord. Vackra, svåra, sköra ord. Jag sparar dem till dig.

för att Håkan är så fin att citera

Sitter och häller apelsinjuice utan fruktkött mellan två glas. Ser personer som cyklar förbi med vind i håret, gråvita moln som segar sig fram, och en stor lönn som snart kommer brinna i grenarna. Tantigt? kanske det. Önskar att jag också kunde göra såna meningslösa men ändå fina saker, som har större betydelse än man tror. Jag tyckte du sa lönnlöv. Lyssnar på Iron & Wine, iklädd snickarbyxshorts och en lånad målartröja som är så där mysigt skön. Tänker på livet, allt jag måste göra, och de få sakerna som jag faktiskt vill göra.
Saker jag vill göra;
-Köpa fina höstskor som man kan trippa omkring och känna sig lite söt i fast jag nästan inte har råd.
-Lämna in min engångskamera på framkallning och få fina bilder från sommaren och popaganda i handen.
-Trycka en "Smiths is dead"-tröja á la Morrissey.
-Göra blandband till söta pojkar som inte vet vem jag är, men hoppas att de kanske någon gång tänker på mig.

är du fortfarande arg?

Ibland tänker jag på dig. Undrar hur det är med dig och så. Om du någonsin lämnande henne som du sa att du var på väg att göra. Om du fortfarande har på dig dina röda tröja, och om du skulle ha på dig den om jag såg dig igen. Fast du är så långt bort, att det skulle varit lite av en omöjlighet. "Ingenting är omöjligt Kalle," sånt som bara sägs på film, men jag vill kunna tro på det. Han sa att naivitet är gulligt. Och jag kan fortfarande sakna dig ibland. Jag har aldrig känt så mycket som jag gör när jag är med dig. Är du fortfarande arg? Är du fortfarande trött? Önskar du fortfarande att vi aldrig hade mötts? Ibland önskar jag att du inte ser ut som du gör. Lånade ord. Jag kan inte ens använda mig av mina egna. Men de beskriver bättre det jag känner, och jag antar att det är där förklaringen ligger. Orden passar så bra, även om orden, vill du fortfarande inte veta av mig hade passat en aning bättre.