Kanske blir det inget av oss två, kanske har jag glömt dig om tio år

Men när du håller dina armar om mig där vi står framför scenen, då är vi, lite på riktigt, för alltid, mot världen, om än bara för två minuter. Jag tänker att vi ändå passar så bra ihop på något konstigt vis, och det gör mig varm. Men jag kan ha fel.

Jag tänkte skicka "how much you mean to me" men är rädd att du inte skulle förstå.

"So it wasn't like just any kiss. It wasn't like our first kiss, or our second kiss.Our or millionth kiss. But it was a perfect kiss. It was a kiss we had been working on forever... I guess I should be ashamed. I've already casued so much trouble. I had somthing going on with another guy. And then another one after that. I just couldn't get you out of my head, so I grew tired of them."

Ibland kan jag sakna dig mer än jag borde. Mer än jag vet är hälsosamt. Ibland mer än jag förmår, och det gör ont. Det svider och ömmar. Jag vill bara ha dina armar runt mig. Fast då skulle jag vara räddare än jag är nu. Om jag tar ett steg fram kan du ta ett steg därifrån.

It's all just fairytales and make beliefs anyhow.

Jag är en sån som köper skivor utan att ha hört bandet. Jag är en sån som blixtförälskad i människor jag aldrig mött. Jag är sån som bestämmer sig för att förälskelsen bara håller i sig till följande tisdag. För det finns för mycket att se, för många att falla för och hjärtan att trampa över där man går, att det är dumt att stanna och tänka efter. Allt är ju ändå bara på låtsas, eller hur?

Det går snabbare än vad man tror brevvägen mellan en svensk småstad och Paris.

Det riktiga avståndet är betydligt längre, avståndet mellan människor betydligt mer komplicerat och invecklat och normer och förväntningar blir oerhört påtagliga. Även om de för det mesta infinner sig i mitt huvud.

Mänsklig värme, snälla kom närmre.

Det är millimeter ifrån att jag ber dig komma över. Jag fryser och ensamheten gnager sig djupare in genom huden, fast jag försöker stå emot och härda ut. Samtidigt säger förståndet nej och hindrar fingrarna från att forma ord på skärmen. Din jacka får tankarna att börja vandra, jag trodde jag kunde stålsätta mig, men den är alldeles för lik hans och inuti mig brister något som inte får brista. Jag känner hur muren jag byggt upp håller på att krackelera något fasansfullt i kanterna. Han fyller år idag, han som tillägnats så många ord och formuleringar, det har gått tre år snart sen jag sen det började. Jag känner mig patetisk som inte kunnat släppa taget, för ett ögonblick tror jag att det försvunnit, men då kommer du i en likadan jacka, och allt börjar om igen.