Tänker att det är lite sorgligt (men fint), det här med att växa upp.

Jag måste sluta tänka på dig som en räddande Olle Ljungström med magnifika underarmar, för det känns ändå inte riktigt rätt, och då känns det fel. Ja du vet. Men tills dess vill jag bara att du kramar om mig.

Jag blir fortfarande svag att ditt leende, får en klump i magen, och tänker att inget kanske egentligen spelar någon roll.

Om att vara 16 år och förälskad i en pojke.
Om att vara 18 och fortfarande förälskad i samma pojke.
Om att träffa andra pojkar som är fantastiska men inte magiska.
Om att vara kär i någon man inte sett eller hört från på två år, mer än de gångerna man kommit på sig själv med att kolla igenom personens profilbilder, fast man har lovat sig själv att aldrig, aldrig mer göra om det.
Om att vara kär i en pojke som aldrig varit kär i en tillbaka, en pojke som inte vill veta av en, som säger upp vänskapen, en pojke som man hatar. Hatar att man älskar.

Jag har inte lärt mig hur man glömmer/reser sig/börjar leva, förlåt mig.

Vi får lära oss att bara barn och dårar talar sanning.

Hon frågar vart jag växer på träd, säger att du aldrig kommer hitta någon snyggare, undrar om vi är kära. Jag undrar lite hur en kvinna som hon kan veta allt, allt som vi inte vet. Vi sitter där och tvingas se in tillbaka på det som fortfarande är lite trasigt, lite skevt, undra för oss själva vart det gick fel, men vara för rädda och fega för att säga det rakt ut. Istället kommer det hummanden och ord som liksom svävar lite fritt i luften, lösryckta, som inte riktigt kan svara men som fungerar som svar ändå. Ibland blir det bara inte så. Vi sitter där och får våran relation utdragen av någon som inte ens vet vad vi heter, hade vi tagit upp vad som hänt mellan oss om det inte vore för henne. Kanske såg hon rakt igenom oss? Såg att något var fel där vi satt på parkbänken, såg att allt inte var som det borde ha varit.  Innan hon går pekar hon på dig och säger "du kommer aldrig hitta någon snyggare än hon här", sen vänder hon sig och viskar till mig "det kommer du, men han kommer inte att vara snällare." Sen går hon, och där sitter vi. Vi försöker skratta bort det hela, men det är obekvämt, det blir liksom lite stelt, sen skiljs vi åt.

När feministteorier, bussresor, och människor i kånken ryggsäckar fyller dagarna,

Då fundera jag på om jag inte ska ta och färga håret lite mörkare, och klippa det lite kortare. Idag har jag suttit på universitetsbiblioteket och läst nästan hela dagen ( läste inte ens boken med bebisar i som jag borde läsa), hade sällskap av skäggig man i ugglering, trevligt.

Hej du det var ju ett tag sen, 600 dagar, men vem räknar precis? (Okej inte jag ,så mer cirka 600 dagar.)

Ibland händer det att jag tänker på dig, fast jag inte vill. När jag ser röda adidas tröjor med vita ränder, när jag ser ett 88:an glasspapper, när jag hör Kents låt Frank,  när jag ser på Coraline, när jag åker buss 500 från Karlstad på kvällen, när jag går förbi ert hus,när jag hör Säkertraden "Dom jävlarna ska skjuuuuuutas!", när jag tänker tillbaka på Arvikafestivalen, när en tjock katt går förbi på gatan, när jag ser Keso i kyldisken, när jag ser unga män i chinos eller när jag ser någon som är det minsta lik dig. Fast oftast behöver jag inte bli påmind, det är som en timer i hjärnan, en timer som har ställt in att tänka på dig. Och jag vet att det är töntigt,fel och allt sånt där, jag menar, du har säkert glömt mig. Och det är det som gör lite ont.

Kanske det mest omaka paret, jag e frågan du e svaret

Det var nog det här med ögonen.

Försöker hela tiden komma på varför det aldrig går, försöker tänka ut vad som saknas. Och förut idag, när jag gick i universitetskorridorer kom jag på det. De isblåa ögonen som sänder knivskarpa blickar, som laser ur bäcksvarta knapphål. Sen kan allt annat spela mindre roll. Det är nog bara personer med såna magnifika ögon som kan krossa min värld, eller mitt hjärta, beroende på definition. Allt handlar bara om definitioner, lappade hjärtan, och ögon som inte ska tro att de kan komma efter flera år och vara så underbara, och tro att jag kommer att falla, för jag vet att jag kommer att falla. The first cut is the deepest, men det andra fallet gör ondare, so I've heard.

Det kanske var som mannen i filmen antydde, att du var mitt livs kärlek, men att jag inte nödvändigtvis var ditt. (Jag hoppas lite att det då är din flickvän, hon verkar söt, och att hon alltid kommer vara lika kär i dig, om inte mer, än vad jag kommer vara.)

Just nu sitter jag och lyssnar på Kate Nash, drömmer om någon som förstår och gömmer mig i stickat.

fast mest läser jag om feminism, dricker espresso och får dålig hy i takt med hösten.

Right where your shoulder meets your neck, is where I had all my dreams.

Lyssnar på Säkert! på engelska, och ser ut lite som Annika Norlin, check!

Vad hände med blandband?

Längtar lite tills på tisdag då jag har föreläsning. Testade precis att fläta håret och nåla upp flätorna så att det blir en sån där krans på huvudet, och jag är så glad för att det gick. Imorgon ska jag till biblioteket och fördjupa mig i feminism.

Saker som är fina med hösten:

det luktar av regn och äpplen utomhus
skolan börjar, även om den bara är två dagar i veckan
man träffar en massa nya fina människor
man kan gå runt i stickad tröja
man har tid till att läsa en massa böcker
och man kan dricka hur mycket te som helst

en dag när man känner sig kreativ och okreativ på samma gång kan man sätta sig på golvet och riva ut ord, för att sedan pussla ihop dem igen.

Röken finns tillfälligt i halsgropen
som en estetisk effektivare effekt av hopp och elegans
hopp om hans fullständigt storslagna sätt
att promenera på måste dö
för någonting som irriterar och aldrig
var bekvämt,
gamla gesternas moderna språk speglar kärleken
DU inneboende i hjärtat och luftvägar.
(året går)
ingen man eller vänskap eller du
inte någonting annat
jag bestämmer
det nya är bättre
evig rök