Som flugorna på socker, det betyder ingenting. (Men jag hade önskat att det gjorde det.)

Det betyder ingenting, därför tar jag tag i den utsträckta handen på dansgolvet. Det betyder ingenting, därför går jag med och dricker te ur dyra muggar klockan tre på natten. Det betyder ingenting, därför lämna jag obemärkt det bakom mig och går vidare ut i morgonsolen. Det betyder ingenting, och det är fan inte ens likt kärleken på film. Det betyder ingenting, men jag önskar verkligen att det hade gjort det.

Fanfanfan

Man får ligga på parkettgolvet och vara ledsen. Lyssna på Thåström. Det är okej. Det behöver inte ens vara för att man är olyckligt kär. Men ibland är det därför. När det hugger till sådär oväntat i bröstet. Då är det helt okej att ligga där, svära och känna sig minst i världen. Lite som just nu.

Hoppas på något.

Söker jobb, vet inte vad jag vill, blir nervös över ingenting. Ändrar, skickar, tänker skit samma. Tänker att det kanske inte är skit samma, att det kanske är viktigt på riktigt, att jag inte är tillräckligt seriös. Hittar på, hittar av. Solen värmer mina kjolbeklädda ben, jag hostar till och äter blåbär. Tänker att det är lite fint med våren, att jag borde skaffa snygga skor som matchar med kläderna, som matchar med livet. Drömmer drömmar om Göteborg, sol, bigarråer, pojkarmar och allsköns klyschor. Läser om sånt som är utan att vara, lyssnar på Göteborgspop och bestämmer mig för att vara positiv. För det är min vår, och jag  har hoppats och tror fortfarande på något.