Varje kyss ska vara som en första kyss

Det räcker med en snabb blick där i bibliotekstrappan. Jag förstår. Nej, jag är inte över dig. Och allt jag känt för andra har varit på låtsas, för det är ju såhär det känns. Och det tar några dagar men jag bestämmer mig för att, känns det inte så, så är det helt jävla värdelöst. Jag kommer nog aldrig kyssa dig, men jag kommer inte heller kyssa någon som inte får mig att känna så som du gör, och jag ska värna om varje kyss som om den vore den första.

Jag önskar jag kunde komma ihåg varenda kyss

Det gräver i mig. Det är inte du. Det är jag.
Du håller dina armar omkring mig,kysser mig försiktigt i nacken, det pirrar lite. Men det är allt. Jag känner ingenting. Jag tänker om jag försöker. Jag försöker anstränga mig till att känna. Men det går inte. Obehaget växer inuti, men istället för att säga "jag känner ingenting," så gömmer jag huvudet mellan din axel och hals, studerar leverfläcken precis vid halsringningen.Tänker att jag är helt tom. Helt jävla tom. Jag hade kunnat göra vad som helst, du hade kunnat vara vem som helst, den insikten gör inte ens ont.
Saker och ting blir mer komplicerade när man blir äldre. Jag inser att vad jag en gång gjorde för att jag var kär, gör jag nu för att vara snäll. Men jag förmår inte att säga det till dig.
Hur säger man till någon man gillar att det slutat kännas?
Din hand på mitt lår, det känns utanpå men inte alls inuti. Jag får panik, ursäktar mig, måste bort, klarar inte av att säga som det är.

Jag funderar ofta på avstånden mellan människor, men jag antecknar allt mer sällan.

Hur mycket plats kan det finnas emellan två individer utan att de är främlingar? Hur  nära kan man komma en annan? Hur mycket kan man veta om någon som inte vet något om sig själv? Kan man lära känna någon som inte finns? Är det det fysiska eller det själsliga avståndet som man mäter? Det snurrar till.

When it comes to kissing, I've been a spoiled little brat. (But I still have an issue with loneliness.)

Allt känns tomt. Och rätt meningslöst. Har ingen jävla aning om vad jag vill. Eller vad jag gör. Inte vart jag ska ta vägen heller för den delen. Men det går väl över.

Det är så svårt att prata om någon i presens.

Om du bara fick välja två ord som definierar dig, vilka skulle du då välja?

Och så kommer du nu, som allt du var, som allt du är.

Jag hade tagit bort dig ur mitt liv. Försökt radera varenda liten cell av dig, vartenda litet fragment som kunde ligga och lura i minnet. Jag hade nästan lyckats. Jag tänkte i alla fall inte på dig varenda dag längre, så som jag gjorde då. Jag hade tagit mig ur, jag hade överlevt. 
Så står du bara där. Några år äldre, lite skäggigare och med lite gubbigare glasögon än jag mindes. Men det är du, samma isblåa ögon som kan se rakt in igenom mina. Men du passerar obemärkt. Kanske kommer du inte ihåg mig, kanske hade du glömt mig lika lätt som jag hoppats att glömma dig men brutalt misslyckats med. En liten del av mig önskade att du mindes. Jag är som i chock, i gränslandet till gråten, "vad fan ska jag göra? ska jag göra något?" Jag biter mig i läppen och fullkomligt kastar ut bokstäverna när jag går av. "Hej." Sådär i förbifarten. Skyndar bort, tänker att det aldrig hände, börjar sudda ut det som just hänt. Men då står du där. Jag tänker bort mig själv, skyndar på tåget, måste bort, bort bort.
Tåget åker, likaså tiden. Jag går av. Får syn på dig. Du sitter kvar, har redan sett mig. Du ler stort och håller upp handen som i en hälsning. I hörlurarna hörs "hon som älskade dig" och jag vet inte vart jag ska ta vägen där och då, men jag tror jag går vidare.

Jag vill så gära träffa någon att leva med ett tag. Jag drömmer om att hitta hem men lyckas inte själv.

Jag vill så gärna kunna låtsas att allt är okej. (Den ständiga kampen mellan tvåsamhet och ensamhet. )