Jag hade tagit bort dig ur mitt liv. Försökt radera varenda liten cell av dig, vartenda litet fragment som kunde ligga och lura i minnet. Jag hade nästan lyckats. Jag tänkte i alla fall inte på dig varenda dag längre, så som jag gjorde då. Jag hade tagit mig ur, jag hade överlevt.
Så står du bara där. Några år äldre, lite skäggigare och med lite gubbigare glasögon än jag mindes. Men det är du, samma isblåa ögon som kan se rakt in igenom mina. Men du passerar obemärkt. Kanske kommer du inte ihåg mig, kanske hade du glömt mig lika lätt som jag hoppats att glömma dig men brutalt misslyckats med. En liten del av mig önskade att du mindes. Jag är som i chock, i gränslandet till gråten, "vad fan ska jag göra? ska jag göra något?" Jag biter mig i läppen och fullkomligt kastar ut bokstäverna när jag går av. "Hej." Sådär i förbifarten. Skyndar bort, tänker att det aldrig hände, börjar sudda ut det som just hänt. Men då står du där. Jag tänker bort mig själv, skyndar på tåget, måste bort, bort bort.
Tåget åker, likaså tiden. Jag går av. Får syn på dig. Du sitter kvar, har redan sett mig. Du ler stort och håller upp handen som i en hälsning. I hörlurarna hörs "hon som älskade dig" och jag vet inte vart jag ska ta vägen där och då, men jag tror jag går vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar