Ett något rörigt inlägg om känslor; känslan av att vilja bryta sig ut, känslan av att vilja stå utanför systemet. Men också känslan av att det handlar om leenden och inte om ytligheter. Ett sådant inlägg presenteras nedan:

Ibland vill jag bara gömma mig, rymma iväg och aldrig återvända, kanske gör jag det själv, kanske tar jag någon med mig. Bort till urskogen, bort från alla konstruktioner och apparater. Där man skulle kunna hitta frihet på riktigt. Att komma bort från ALLT. Men världen funkar inte så. Och jag börjar bli gammal/tråkig nog att inse det, jag vill inte, jag blir ledsen arg frustrerad, tänker att saker jag gör ändå inte gör någon skillnad. Jag vill vara styrd av impulser samtidigt som jag är rädd för att de ska ta över. (Och just det, jag ogillar liberalism, bara för att understryka.)

Kindben och gubbskor blir oväsentligt om man ser gentemot trevlighet och leenden.Jag vill bara känna något, utan att det känns konstlat eller genomtänkt. Och då spelar inget annat någon roll. Även om jag önskar att det hade gjort det, för jag faller för ofta, för lätt och aldrig tillräckligt djupt.

Nu minns jag hur du använde salkaren på resturangbordet för att illusterar fysikexpriment , och hur du kramade min hand när vi skulle skiljas åt, och hur filmiskt det hela kändes.

(då vi var unga och fria från förpliktelser, förordningar och krav, fria i en stjärnklar stockholmsnatt då ingenting var sagt)

We all know the romance is boring// Men jag kan ändå inte sluta tänka på dig.

Lillebror bli inte som jag när du blir stor, just det, jag har ju ingen lillebror.

Lakrisal och Lucky Strikes. Håkan Hellström och Hängslen. Fredagar för att komma bort från ensamheten, även om man till sist inser att man är där helt själv.

And I ask, have you ever tasted young love?

När jag blir äldre kommer jag tänka tillbaka på åkrar och himmel, men jag är inte där än.

Du är som jag och det är inte bra. Alldeles för lätt om foten, tänker jag att så länge medvetenheten finns med i bilden så gör det inget, att det är jag som har kontrollen. Jag låtsas att jag står utanför och ser in, analyserar beteendet fast jag egentligen står mitt i, en bit bort från alla andra. Kanske är det en försvarsmekanism att tänka bort, att tänka längre, att försöka se till de sociala konstruktionerna istället för att försöka förstå varför man själv inte följer dem. En lättnad/besvikelse när jag senare kommer på mig själv att stå och svänga på kroppen i en gungade människomassa till låtar om nitroglycerin.

Jag undrar lite vilka vi var och om det syntes tydligt redan då.

Vilken jävla lögn att det ska vara ens bästa tid.

Ett fynd, eller bara något som gör en så glad.

Idag var jag på myrorna, jag petade på tantiga skor och gosiga velourtröjor, i jakt på något, utan att riktigt veta vad, ungefär som vanligt. Jag bevandrade mig vidare till bokavdelningen en bit bort, cirkulerade en stund och fick se en drös gamla cd-singlar, ni vet såna där i papp med senaste hitsen på plus någon skum remix alt. b-sida. Började förstrött att bläddra, hittade klassiker som du är så yeah yeah wow wow och what difference does it make, som fick tioåringen inom migs hjärta att pumpa lite extra. (Förtydligande, inte Smiths låten, hur fin den än må vara, utan melodifestival bidraget 2002.) Och när jag står där och nostalgitrippar lite smått så får jag se det. Det är inte helt uppenbart först. Eller jo det är det. Jag blir liksom kär. Kär i ett omslag. Det är något med den röda peruken, de blå ögonen som knivskarpt och hundlikt tittar upp under den, boxningshandskarna, den nakna lite beniga axel, den fakeade kontaktannonsen med orden 26 år. Älska mig. (Sto 159683), som gör att jag måste ta upp den. Jag vänder och vrider, läser och värderar. Ser att låtarna på albumet heter, för det är ett album, saker som kedjerökande skönhet, innan vi går sönder och pappa allt är så romantiskt. Viker försiktigt upp omslaget, och ser kontaktannoser, som taget ur kontakt sidan ur en kvällstidning. Glatt betalar jag en femkrona, fast jag hade kunnat gett mycket mer. Kommer hem stoppar skivan i datorn, börjar lyssna, och det är då jag ser det. När jag håller det tomma omslaget i handen ser jag in där skivan nyss låg. Och där är det en kontaktannons ensam i all den vitblekta pappen, Grafisk form: E E, 26år, korstfäst syndare. Söker ett odelat hjärta. (Bjsby 101206). Och jag faller sönder lite, för det är så fint.