Det gräver i mig. Det är inte du. Det är jag.
Du håller dina armar omkring mig,kysser mig försiktigt i nacken, det pirrar lite. Men det är allt. Jag känner ingenting. Jag tänker om jag försöker. Jag försöker anstränga mig till att känna. Men det går inte. Obehaget växer inuti, men istället för att säga "jag känner ingenting," så gömmer jag huvudet mellan din axel och hals, studerar leverfläcken precis vid halsringningen.Tänker att jag är helt tom. Helt jävla tom. Jag hade kunnat göra vad som helst, du hade kunnat vara vem som helst, den insikten gör inte ens ont.
Saker och ting blir mer komplicerade när man blir äldre. Jag inser att vad jag en gång gjorde för att jag var kär, gör jag nu för att vara snäll. Men jag förmår inte att säga det till dig.
Hur säger man till någon man gillar att det slutat kännas?
Din hand på mitt lår, det känns utanpå men inte alls inuti. Jag får panik, ursäktar mig, måste bort, klarar inte av att säga som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar