De svåraste orden

Sitter och får rysningar av [ingenting], så underbart fint. De små små orden är svåra ord. Förut önskade jag att jag hade ett eget språk, och du kunde det också. Ingenting vi sa blev någonsin uttjatat eller klyschigt. Bara någon månad senare, efter den tanken, i en gammal tidning, en krönika. Den handlade om precis samma sak. Slutade önska för insikten av hur vanligt,klyschigt och mainstream (om man så vill) det var att faktiskt önska något sådant uppenbarade sig. Ibland känns det som att alla orden redan har används, några gånger för mycket, som om de hade ett visst antal gånger de kunde användas för att sedan förlorar sin innebörd, sin charm. Sånt gör en lite ledsen. För snart kanske mina ord också tar slut, jag har redan några ord som jag använder alldeles för ofta. Kanske är det därför jag inte använder de svåra orden, de små orden, för att kunna använda dem sen, och då verkligen mena dem. Jag sparar på ord. Vackra, svåra, sköra ord. Jag sparar dem till dig.