Det är festival. Alla är där. Alla. En väldig massa av tygkassar med tillhörande indiehjärtan som slår i takt till poptonerna. Det är dans dans dans. och jag ser någon som ler mot mig. Bland alla tygkassar med indihjärtan som slår i takt till poptoner, så hittar ett par mörka ögon mina, och ler. Jag kan inte annat än att le tillbaka, samtidigt som jag tänker på vad otroligt fint allt är just där och då, som att allt går i slow-motion eller är det ultrarapid jag vet inte, och jag dränks i en glädje lika klibbig som fruktsodan jag spillt på mina hörlurar någon vecka tidigare.
Dag två, och de bruna ögonen, eller sjömanspojken, eller "the boy with the arab strap" vinkar till mig och ler, nästan skrattar, från långt där framme,jag vinkar tillbaka, eller om det jag jag som vinkade först, jag minns faktiskt inte riktigt. Det är mörk, och även om det är flera meter bort känns det nära. Vi ses nog aldrig igen, ändå kan jag inte sluta le, kanske av samma anledning som du log från första början. Jag tittar upp och ser stjärnorna. Mina fötter är söndertrampade, min kropp är mosad mellan andras, jag ler och tänker "varför hade jag inte på mig min sjömansklänning?".
På vägen hem lyssnar jag på Håkan, Egentligen är du inte kär i mig, och egentligen är det okej med mig. För visst är det så, att du är minnen av augustihimlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar