När saker man förträngt plötsligt flyter upp till ytan igen, som små bubblor i mineralvatten. Saker, som att bli knuffad nedför tjockmattan på idrotten under hela havet stormar, du visste att det var med flit, kan se leendet bakom dig. Eller den gången då ni åkte på klassresa i sexan, den minns du väl. För den skulle ju bli minnesvärd, hela sexan åker iväg och gör något kul tillsammans i slutet på terminen. Det är i alla fall sådant du vill minnas men du kan inte riktigt mana fram minnena, kanske var det för länge sen, eller så var det din medvetenhet redan innan som gjorde att det fungerade. Men nu kan du minnas, minnas hur ilsken, rädd och hopplös du kände dig, hur du föraktade lärarna och deras fåniga kommentarer. Som att du, ni, inte skulle kunna se igenom deras planer. Ja men efter några dagar har de säkert blivit jättebra kompisar, då är de inte längre mobbare och mobboffer. Att de ens ville tro på det själva. Förövrigt gillar jag inte termen mobbing och alla som kommer utav den men det finns nog inget bättre ord är jag rädd.
Fast det värsta var inte orden bakom ryggen, de spydiga kommentarerna som lätt regnade ner över dagarna, eller när man inte blev framsläppt genom korridoren eller på annat sätt öppet förödmjukad.
Det värsta var tystnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar