Imorgon börjar jag vid universitetet så idag passade jag på att göra nyttiga grejer som man kan behöva göra innan. Ladda pengar på bankkort, gå förbi biblioteket och låna kurslitteratur osv. Och när jag gick runt där vid lunchtid så slog tanken mig, det var bara en massa ensamma pensionärer som fyllde gatorna, tidningsrummet i biblioteket och gången för bakingredienser i affären. Småpratar lite med några damer i kassakön inne på banken, och hjälper en kvinna att hitta vaniljsocker. Tänker på Leo Gursky i Kärlekns Historia av Nicole Krauss, och hur han gör saker bara för att folk ska veta att han existerar. Blir så ledsen när jag tänker på alla ensamma människor.
I tvåan på gymnasiet gick jag varje fredagseftermiddag runt fyra hem till en dam som bodde ensam i en stor lägenhet. Det var en del i ett skolprojekt, men det kändes inte så. Vi brukade sitta och prata över en frukt vid köksbordet, läsa tidningen, prata om då och nu. Fast egentligen sa vi inte så mycket, men vi behövde inte säga så mycket. Hon sa alltid att hon skulle sätta på kaffe till jag kom förbi nästa gång, att dörren alltid stod öppen, och en gång när hon hade varit och firat grannen som fyllt år, hade hon skyndat hem långt tidigare än nödvändigt för att vänta min ankomst. Och det var då, de gångerna jag kände hur mycket det lilla jag gjorde faktiskt betydde för den här människan. Hur hon varje vecka satt och väntade på fredagen.
Så kom den dagen som inte fick komma, ingen kom och öppnade dörren när jag ringde på. Jag tror att jag grät, jag minns inte, jag fick svårt att andas, det kunde inte vara sant, förtvivlat ringde jag till kvinnan som hade hand om mötena. Telefonsvarare, var vänlig tala in ett meddelande efter tonen. Hon har semester.
När hon väl ringer upp berättar hon att allt är över, annonsen hade redan figurerat i tidningen. Hon beklagar inte ens utan frågar bara om jag vill ha en ny person att besöka, "nej tack" säger jag och lägger på.
Nu har det gått två år, och jag fundera på om jag inte borde börja med besök igen. För när jag tänker efter så är det så fint att lyssna på historier och känna sig behövd.
Kärlekens historia är en av de bästa böckerna jag läst någonsin. Gud vad bra den Är.
SvaraRaderaDet var en väldigt fin text att läsa, och det lät helt fantastiskt. Jag vet inte om jag skulle orka det nu, men någon gång hoppas jag att jag gör detsamma. Det låter som ett oerhört nödvändigt volontärarbete, något som behövs göras och som vi inte behöver åka till Afrika för. Det finns så många människor som behöver någon som bara är på armlängds avstånd.