hej jag heter Ellen och jag är en hopplös romantiker som tror att det finns hopp i alla fall.

Det finns två filmer som förändrat hur jag ser på saker i livet,  eller mer som fått mig att tänka till hur jag skulle vilja se på saker, för att kunna agera därefter. Den första är Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain. Jag har sett den ett högt antal gånger, och sen första gången jag såg den har jag velat se livet lite som hon gör. Se livet lite mer som hon gör. En gång fick jag för mig att jag skulle börja samla på okända människors foton, men jag fick bara ihop det till ett, en ung man som låg intryckt i ovansidan av min kompis skåp, jag såg en äldre kvinna ligga på en stolpe vid bussen en regnig dag också, men jag vågade aldrig ta med henne hem.
Den andra filmen är Everything is Poetry Baby som jag ramlade över på youtube, och sedan dess har jag sett även den ett otalt många gånger. Dagen efter jag sett den hamnade jag bredvid en gullig kille med blond synthlugg och grön fjällrävenjacka på bussen, jag tänkte stoppa ner en lapp i hans västra ficka där det stod "Everything is poetry baby", men jag vågade inte riktigt så jag tog fram mitt block och skrev det synligt på en tom sida så att han kunde läsa över axeln istället.
Slutsats, jag vill hjälpa andra människor, göra dem lite gladare, få dem att känna att någon tänker på dem i en tid då ingen tror att någon tänker på dem. Jag vill lägga märket till de små sakerna, som hur vacker stjärnhimlen ter sig klockan halv sju en vintrig måndagsmorgon, hur skönt det är att krypa ner i en renbäddad säng, eller att mannagrynsgröt som det blivit ett täcke på när den fått svalna lite för länge kan vara bland det godaste som finns. Jag har börjat men det är en livstid kvar.