Jag tänker på dig,
biter mig i läppen,
gråta över en pojke så patetiskt,
morfar skulle säga något om att det fanns så mycket mer i livet, i ett försök att trösta,
jag tänker på dig,
och det gör ont på riktigt,
jag vill krama om dig,
(fast inte egentligen),
för även om jag skulle krama dig,
så skulle jag tänka på han som aldrig kramade mig,
inte så som du gör,
och det gör ont,
för jag inser att hur mycket du än skulle krama mig,
och faktiskt finnas där,
så skulle jag aldrig kunna älska dig,
inte så som jag älskade honom,
och det gör mig så förfärligt ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar