en känsla av att stå utanför allt.

Jag vill inte bara se på filmerna, jag vill vara med i dem, jag vill inte bara höra orden jag vill känna dem, jag vill inte bara läsa boken jag vill stå skriven i den.
De är precis som alla andra, men jag är inte som dem, för istället för att leva livet, läser jag om andra som gjort det, istället för att springa efter dig och säga att det är ju dig jag velat ha hela tiden, sätter jag på en film med någon som gör det, och istället för att gråtandes dunka huvudet i väggen och tycka allt är piss, så lyssnar jag på någon som sjunger om det. Jag känner ingenting, jag gör ingenting, och om jag gjorde så skulle jag ha svårt att tro mig själv. Finns jag ens på riktigt?

Sen lyssnade jag på the Smiths och insåg att det här också var gjort. Fan.