När blev det så här? Allt blev så svårt och lätt på samma gång. Jag är rädd för att du ska gilla mig, samtidigt som jag är mer rädd att förlora dig. säkert! Jag behövde någon, du kom, nu behöver jag dig. Flumdansar runt till Rymden i en låda, jag försöker glömma. Grön klänning, leende ögon, kevlarsjälvar med trasiga pophjärtan som slår i takt, det låter lite skevt.
Jag önskar att jag kunde skriva fint om saker som inte alls är fina, en ihop romantiserad verklighet, lite som en film av någon som heter Jean-Pierre. Jag drömmer mig bort bort bort, långt härifrån, fast jag är kvar här. Igår skrev du att man nog blir vuxen när man själv känner sig som det, jag svarade att jag nog aldrig skulle bli vuxen då. Du svarade samma sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar