kryper ihop bland kuddarna till Eva Dahlgren och känner mig minst i världen

Jag orkar inte vara stor, orkar inte ta beslut, vill vill vill verkligen inte bli äldre. Jag vill bort från staden jag bor i, men jag vet inte vart. Jag inte vill vara den som om tjugo år ligger där i en dubbelsäng i ett förortsområde, med en deckare på nattduksbordet och en snarkande medelsvensson bredvid mig. Samtidigt är jag nästan ännu mer rädd för att vara ensam. Jag vet inte vilket som är värst faktiskt.  Det ända som jag känner mig säker på är att jag är rädd för framtiden.